Uppdatering - ett år senare

Slutade skriva för över ett år sedan. Insåg i dag att det var dumt. Som förälder glömmer man så lätt när, var och hur saker händer, eftersom barn utvecklas i en sådan snabb takt att man knappt hinner med. Bestämde därför att börja skriva igen. För Noam. Till Noam. Så att du, Noam, kan läsa detta när du blir äldre och börjar undra hur du var, hur saker var, när du var liten.

Du är nu ett år och snart åtta månader. Du började förskolan för två månader sedan, och du älskar det. Du verkar tycka allra mest om Saga, en kompis som är ungefär lika gammal som du.

Vi misstänker att du börjar komma in i den s k två års trotsen. Du, som alltid varit ett otroligt glatt och förnöjt barn, har helt plötsligt börjat vara väldigt arg, väldigt ofta. Det är ofta svårt att förstå vad du vill. Du vill ut när du är inne, du vill in när du är ute. Du skriker efter mat, men vill inte äta när det serveras. Du säger nej till det mesta när du är på det humöret. Och om vi förstår vad du vill, men ändå inte kan låta dig få din vilja igenom, så blir du jättearg. Du är självklart världens underbaraste barn ändå, men ibland är det lite svettigt för dina föräldrar just nu.

Du älskar att dansa och sjunger glatt med till Beyonces "Halo" och "All the single ladies". På förskolan säger de också att du tycker mycket om att dansa och sjunga. "Rockspindeln" är en favorit. Om du är på dåligt humör brukar jag sätta på musik och då blir du oftast glad.

Just nu har du precis somnat, efter att i nästan en timme, när jag skulle försöka få dig att somna, legat och sjungit någon ny variant av "Rockspindeln", försökt killa mig genom att blåsa mig på magen, och rabblat "mamma, daddy, Saga" om och om igen.

Puss och kram från mamma

En blogg - bara om Noam

Bestämde mig så idag, att skapa ännu en liten blogg, som bara ska handla om Noam. Helt ointressant för de flesta, men aningen intresant för några få. Nära och kära, som vill läsa om hennes framsteg. Noam, när hon i framtiden börjar undra hur det egentligen var när hon var barn.

Har nämligen, när jag av naturliga skäl börjat fråga mina föräldrar om min spädbarnstid, upptäckt att deras minne sviktar. Och eftersom jag betvivlar att jag kommer att ha ett bättre minne än dem, när Noam en vacker dag börjar ställa frågor, så ger jag mig själv nu möjligheten att bara säga: "Älskade dotter, här har du bloggadressen, läs själv".

Så, här börjar det alltså, när Noam nu är 4,5 månader gammal. Jösses vad tiden går fort.