Att bli lämnad på förskolan

Efter dina tre inskolningsdagar på förskolan, då jag var med dig, hade du två-tre dagar då du var lite ledsen när vi lämnade dig på förskolan. Det gick dock över jättesnabbt enligt pedagogerna. Sedan dess har du bara ryckt på axlarna när vi lämnat dig på förskolan. Inte varit ledsen alls. Puss. Kram. Hej då. Det har varit skönt.

Men denna veckan, efter att du varit ledig torsdag, fredag, måndag, har du under tre dagar varit jätteledsen när vi lämnat dig. Du har inte velat att vi ska gå och när vi gjort det så har du gråtit ledsen och arg. Det gör såklart ont i hjärtat. Pedagogerna har dock sagt att det snabbt går över.

Idag stannade jag ändå kvar en bit ifrån förskolan för att titta på dig på avstånd för att se om det verkligen gick över snabbt och hur du verkade. Pedagogen Maja och du gick in i skjulet där ni brukar få välja leksaker. Jag hörde att du grät i en minut, sen kom ni ut ur skjulet med en hink och spade, du fortfarande i Majas famn, men jag hörde att du lät glad på rösten när du sade något.

Tryggt kändes det för mig. Och jag kunde lugnt gå till jobbet. Hoppas dock att du snart kommer att vara ditt vanliga, glada jag, och uppskatta att bli lämnad på förskolan.

Skoj i gåstolen

I går fick Noam en gåstol. Tanken är dock inte att den ska användas som "lära-gå-stol" utan mest som stimulans med hjälp av aktivitetstavlan. Noam är ju en liten individ som helst vill ha konstant underhållning och stimulans. Och eftersom mamma och pappa då och då behöver göra annat än just undethålla, så verkade en gåstol vara en bra idé. Och det stämde. Noam älskar att sitta och slita i, slå på, prata med, tugga på aktivitetsbrädan. Se bilden.

Simborgarmärket nästa

Noam hade sin första "lektion" babysim i går. Hela familjen begav sig till Aspuddsbadet för att tillsammans med andra bebisar och deras föräldrar plaska.

Noam verkade tycka mycket om det. I början verkade hon väldigt fascinerad av intrycken, lukterna, människorna, ljusen, temperaturen, den stora bassängen. Väl nere i vattnet verkade hon hur van som helst och plaskade och pratade medan ledaren försökte få en syl i vädret.

Vi tränade två grepp. Det ena innebar att föräldrar höll bebisar under bröst och haka och lät dem glida fram genom vattnet. Det andra innebar ligga och flyta på rygg med mammas eller pappas händer under huvud och rumpa. Slutligen fick Noam också ligga på en madrass, som flöt i vattnet, med en spegel ovanför sig. Noam som älskar att titta på sig själv i spegel blev alldeles till sig och sprattlade med armar och ben och pratade glatt med sin spegelbild.

Efter simpasset kom läraren fram och sade att Noam är väldigt tuff och väldigt stark för sin ålder. Mamma och pappa växte några centimeter av stolthet.

Noam sov gott efter simpasset.

Sött är mums

Efter att Noam vid varje smakportionsförsök, under en lång tid, gapat glatt, men sedan knappt svalt något, utan bara spottat och lekt med maten, så gjorde hennes frustrerade mor det förbjudna. Hon köpte en söt och god banan - och persikopuré på burk, för att desta om det kanske lättare skulle slinka ner.

Mycket riktigt. Det var en succé. Noam åt så glatt att hennes mor till och med glömde bort att hon inte bör äta så mycket första gången. (Det verkar dock som om hennes mage och dylikt klarade skrovmålet utan problem).

Sedan dess har vi glatt blandat den söta purén med gröt och då äter damen även gröt med ett stort leende,

Mycket kladd blir det, men det känns som överkurs att börja träna bordskick redan. Dessutom är hon hur söt som helst med gröt och puré på händer, armar och i hela ansiktet.

Får se om det lilla trollet nu någonsin kommer att börja äta vanlig mat. (Enligt dem som säger sig veta är det ju bättre om bebisar först lär sig äta icke söta saker, innan de ger sig på de mumsiga fruktpuréerna). Men det går säkert bra. Jag får väl blanda i lite vitlök och annat gott så slinker säkert även det ned så småningsom.

På väg att nå "relationsvärlden"

I boken, som jag nämnde i föregående inlägg, finns också andra saker som stämmer med hur Noam är just nu. Det står skrivet:

"Hon sover väldigt oroligt. Ibland skriker hon med slutna ögon, som om hon hade en mardröm."

Detta är precis hur kvällarna sett ut för Noam den senaste veckan. Hon vaknar flera gånger efter att hon somnat och gråter. Ibland tar det rätt lång tid innan jag lyckas trösta henne. Och ofta verkar det också som om hon gråter i sömnen.

Enligt ovan nämnda bok är detta ett av de "orosmoln" som inträffar inför nästa utvecklingssteg, som hon kommer att nå inom några veckor.

Den utvecklingsfasen kallas tydligen "relationsvärlden" och innebär att Noam lär sigatt det finns mänga typer av relationer mellan de saker som utgör hennes värld. Bl a börjar hon nu förstå avstånd mellan saker och ting. Och hon förstår också att om hon inte kan se mamma eller pappa så skulle det kunna innebära att mamma och pappa är väldigt långt borta. Allt detta kan enligt boken vara väldigt skrämmande, vilket man ju kan förstå.

Inte lätt att vara en liten bebis i en stor värld.

Kämpar vidare

På bilden ovan smaskas det på ett plommon. Noam verkade älska smaken och det blev rätt så kladdigt. Dock sägs det ju att bebisar inte bör äta söta fruktpuréer innan de lärt sig äta mindre söta saker, så som grönsakpuréer. Så vi kämpar vidare med dessa. Har nu gått vidare från potatispuré till morotspuré. Dock är morospuré inte så populärt, så idag blandade vi den med den numera bekanta smaken av potatispuré och då gick det ner en hel del.

Dock vet mor och far, av blöjinnehållet att döma, att det trots grimaser gick ner en del morötter även i går. Och ja, kära gudmor Caroline, din kommentar till filmen stämmer mycket väl. Lukten har redan förändrats. Och inte till det bättre. Men vad står inte mor och far ut med av kärlek.

En blogg - bara om Noam

Bestämde mig så idag, att skapa ännu en liten blogg, som bara ska handla om Noam. Helt ointressant för de flesta, men aningen intresant för några få. Nära och kära, som vill läsa om hennes framsteg. Noam, när hon i framtiden börjar undra hur det egentligen var när hon var barn.

Har nämligen, när jag av naturliga skäl börjat fråga mina föräldrar om min spädbarnstid, upptäckt att deras minne sviktar. Och eftersom jag betvivlar att jag kommer att ha ett bättre minne än dem, när Noam en vacker dag börjar ställa frågor, så ger jag mig själv nu möjligheten att bara säga: "Älskade dotter, här har du bloggadressen, läs själv".

Så, här börjar det alltså, när Noam nu är 4,5 månader gammal. Jösses vad tiden går fort.