Viljan växer

Noam växer och växer, och förändras i takt med att hon utvecklas.

Från att ha varit en liten bebis, vars far i början oroade sig och trodde det var något fel på för att hon inte "kunde" gråta eller skrika, så har hon utvecklats till en dam med stark vilja.

Bland annat så tycker hon numera att det är rätt trist att ligga i vagnen. När hon fått nog börjar hon helt enkelt gråta eller prata med en väldigt arg ton. Om man då stannar vagnen och plockar fram bärselen istället, så skiner hon direkt upp i ett stort leende, eftersom hon snabbt lärt sig att synen av selen innebär att hon ska få komma upp ur vagnen.

Och om man sitter och leker med henne och för ett ögonblick tittar bort, eller än värre lämnar rummet en stund, så kan hon bli riktigt förbannad.

Och slutligen, att vara hemma en hel dag och bara ta det lugnt, det står inte högt på Noams lista över roliga saker. Tjejen vill att det ska hända något, helst hela tiden.

Det är lustigt, när jag läser i en bok jag har, om barnets utvecklingsfaser, så stämmer det mesta exakt. Boken ger bl a exempel på beteenden kring den ålder Noam är i nu, och följande utdrag ur boken skulle lika gärna kunna vara skrivna om Noam:

"Hon är kinkig när hon vill ha uppmärksamhet. Man måste leka med henne och sysselsätta henne. Bara man gör det är allt bra."

"Om man går ut ur rummet så får hon en skrikattack."

"Hon har börjat hävda sig mer och mer. Hon ställer krav och beordrar ilsket att man ska komma eller stanna kvar hos henne."

Riktigt kul att en stark vilja börjar visa sig.